World of Warcraft

Sakta men säkert renas min kropp från WoW-giftet. Ändå sedan spelet kom har jag spelat spelet, ibland har jag gjort uppehåll, men hela tiden fanns suget, och varje gång har jag börjat om.

Nu har jag inte spelat sedan mars. Och denna gång känner jag verkligen inget sug att börja om! Vi får väl se, man ska aldrig säga aldrig, men som det känns nu kan jag säga “aldri”, jag väntar några år innan jag säger “g”-et. :)

Spelet känns nu bara tråkigt, alldeles för enkelt. Tidigare fick man kämpa månader för allt man ville åstadkomma, nu klaras allt inom dagar då det är nytt. Visst, det är en medveten ändring av Blizzard att göra allt innehåll tillgängligt även för de som inte är “hardcore”. Men för mig blev det väldigt tråkigt.

Jag kommer däremot att sakna surret med alla vänner på ventrilo. Det är otroligt roligt att bara sitta på kvällarna, och surra med 5-10 pers man känner och är roliga att umgås med. Betydligt mer socialt än se TV, oavsett vad alla tror. Men har man inget spel, sitter man inte och surrar på ventrilo.

Nåja, nu spelar vi Rock Band i mitt biorum och dricker oss redlöst fulla istället. Frågan är vad som är bättre? I alla fall mådde jag bättre dagen efter, om jag bara spelade WoW. :)

Lite nostalgi?

My firstborn, Evuul the Warlock. Ravencrest EU, första guilden hette “Partycrushers”.
Helt klart fortfarande det “käraste” barnet. :)

Här är var jag level 22 med Evuul, vi pratar VINTAGE! Vi körde Wailing Caverns, ni vet, sådär som man SKA göra, och inte med massa boost.

“Elak”, som syns på denna bilden, blev vapendragaren, vi levlade upp hela vägen till 60 tillsammans, vi spelade alla dungeons tillsammans, gearade upp, raidade. Roligaste perioden i spelet, men det är klart, på den tiden var allt nytt och outforskat. :)

Kolla här då, massa äckliga “Axemen”, gankande Alliance på Ravencrest.

Första gången vi irrade omkring och råkade hitta Onyxia’s Lair, ja, då hade nästan ingen någon aning om var det var, än mindre vem Onyxia är.

Här gankar jag en mage i Azshara, detta var alldeles i början av WoW, innan ens folk började nå level 60.

Här är en annan favorit-klipp. Jag möter ensam på en annan warlock och en paladin, som jag ensam lyckas dräpa. Det kallas SKILLS!

Detta var nog första gången vi nådde förbi MajorDomo och fick se Ragnaros i egen hög person. Första tiden spelade jag i ANSI, ett internationellt guild. Helt klart roligaste WoW-tiden.

Efter första perioden, då jag spelade Evuul och raidade, tog ner Molten Core och Black Wing Lair med ANSI, slutade mycket av det roliga, efter detta blev det mest ett “jobb” som skulle göras.

Sedan fortsatte jag ungefär så här:

• Efter Evuul körde jag upp en troll warrior Thorgus, som jag spelade mycket med på Ravencrest. Jag körde även upp en präst till level 60. Tog ANINGEN längre tid på den tiden.
• Nånstans här fick någon för sig att PVE server var roligt, nåja, jag hängde på och spelade på Quel’Thalas, gjorde mig en tauren hunter som heter Huntah. Raidade med Aurora, en guild som innehöll många lustiga personer.
• Därefter startade min “druid-era” med en tauren druid “Bullshift”. Denna spelade jag med på Quel’Thalas.
• Tillbaka till hemmet “Ravencrest”, innan man kunde flytta gubbar PVE->PVP, så det blev en ny druid “Shifthappens”.
  Denna gubbe spelade jag med till jag slutade nu i mars.

Ptjaa, detta var väl i korta drag the story of WoW för min del. Återstår att se om det blir en andra vers, jag tror inte det, jag hoppas inte det.